Helgen har varit allför bra nästan. Verkligen. Imorgon är det dock skola igen, vilket brukar bli en lite reality check, men sånt får man väl helt enkelt ta.

Egentligen har jag mina saker som måste göras, men jag orkar inte. Somnade sju, eller halv sju eller när det nu var imorse. Så nu är jag helt borta. Som allmäninfo.

Såg på American Beauty igen alldeles nyss, och den påverkar mig alltid på det där smörmysiga sättet som vissa filmer gör. Jag blir alltid lika ledsen när Kevin Spacey blir skjuten och tycker inte alls att han ser ut att vara lycklig när han ligger där i sitt eget blod (!!!) men jag känner ändå att... han klarar sig. Han kommer att leva vidare i våra hjärtan, som den underbara karaktären som vände upp-och-ner på sitt liv utan att förvärra det nämnvärt. När jag blir stor ska jag göra något sånt, och referera till AB.

Mor bjöd mig, Nalle och Jocke på mat idag, vilket slutade med att hon betalade ungefär 600:- för att vi skulle få äta, på en helt ordinär söndag. För första gången på en och en halv månad eller så, så söp hon till det lite. Det var okej, tills hon började smickra mina killkompisar! Där var det nog liksom. Hon ville diskutera vikt, och berömma deras fina tänder, och ge dem komplimanger. Och berätta att de är så roligt att de vill umgås med en så perfekt och underbar dotter som jag! Tack, tack - men nej tack.

Vad gör man inte för dagens utfodring? Ont har jag också.

Tjoho, så tapper den här dagen verkar. Onekligen. Bara Banhart, såhär efter Mio Min Mio, lite te och lite lugna-ner-sig. Hängde ute på krogen igår hela kvällen, och det var trevligare än förväntat faktiskt. Inte så dyrt som förväntat heller, eftersom jag är en duktig tjatare.

Pappa har blivit utslängd för dagen av sin fru, något om vårstädning eller vad det handlar om. Han får vara här hela dagen verkar det te sig, vilket må förhindra min planer, men man får ha lite sympati med mannen med järnbenet. Stackars.

Men det händer inte så mycket viktigt här känner jag, så det är bara att wrap it up och vara nöjd.

Studentpresent.

Jag gick hem idag, efter en ganska lång dag av mestadels ärenden. Varit och gett blodprover, hemma hos mormor två gånger, varit på först den ena och sedan den andra delen av stan, och lite då och då så var jag i centrum av alltihop. Fikade andra gången tillsammans med en vän som, ja, vi går långt tillbaka i tiden. År och dar, och allt det där. Det tog oss en och en halv timme att diskutera oss igenom våra nulägen, framtider och vårt delvis sammanvävda förflutna, och efter det och en visit hos mor så var jag utmattad. Klockan var bara åtta, men jag var slutkörd, det fanns ingen plats för kreativitet, entusiasm, ork eller känsloreflektion. Som en dags mental och slagkraftig träning, på alla fel punkter.

Men jag gick hem. Tog en halvtimme att komma till den busshållsplatsen som ligger närmast, om man går ifrån stan. Vanligtvis tar det tio minuter, en kvart kanske, men idag var jag långsam. Fötterna tunga och släpandet överaktivt. Det var så skönt att komma hem. Så skönt. Alla tyngder släppte, och även när jag föll ner på soffan så kändes allt lättare än de fem minuterna tidigare, då jag varit vid busskuren. Busskurer och jag har en nära relation. Allting går att konversera om i en busskur. De är bra att sova i, ta skydd hos, söka ensamhet eller sällskap i och de är likt en egen liten katedral, varenda en. Sönderslagen eller nyputsad, folktom eller överhopad.

Senast idag, med min fikarelation, hade jag en busskurupplevelse. Men det hör egentligen inte hit. Vad jag vill förmedla är det att jag, genom att gå hem, genom att släppa taget om allt för den där sekunden och falla in bland de fragment av känslor jag upplevt och de tragedier jag tagit mig igenom under mina år, det gjorde mig euforisk. Allt i förhållande till en löjlig busskur, med en fruktansvärt löjlig MQ-reklam på ena sidan. Mina tankegångar i sig är en ganska löjeväckande mekanism, men det kan inte hjälpas.

Så istället sitter vi med lite blåsinstrument och tittar ut över Nyatorp, dess hustaksilhuetter och med en liten basvibration under fötterna. Glad över att få vara själv.

Hejhej, jag är fläckig fortfarande.

Lyssnar på musik och väntar på besök, och har varit på ganska gott humör i ett antal dagar, av olika lite skamsna skäl. Sett på diverse dåliga filmer. Alla Grey's Anatomy-avsnitt, och så vidare.

Så mycket intressant, och så mycket hemligheter.

Lend me your teeth.

De allra rödaste områden på mig börjar gå över i en lite mer plommonfärgad nyans, knäna är sedan nyligen blå. Vet inte var som ser värst ut faktiskt.

Även om jag är spetälsk och ganska scabs idag så har jag haft massa besökare. Det är trevligt med lite sällskap även om man är småäcklig och trött och lam. Och i stora powernapbehov.

Påsken har inte direkt firats. Jag har inte varit utanför lägenheten på... lite för länge.

Var smulan sugen på att dra ut på krogen idag. Ha det lite chill bland friskare människor som jag aldrig behöver träffa igen (Halmstadomöjligheten), och helt enkelt bli skitfull och komma hem och sova för att vakna och vara väldigt bakfull. Istället lyssnade jag på musik med Jocke, och det var nog smartast, och trevligast. Mindre bakfullt åtminstone!

Dagens andra två besökare came bringing gifts, vilket också var väldigt angenämt. Mmmm, angenämligheter. Supernajs.

Som ni märker är jag fruktansvärt trött, och jag hade en poäng innan. I vilket fall, poängen involverar kvällsbesök med sprit, och en frammanad bakfylla imorgon. Obligatoriska påskfirandet verkar det som.

Det blir akuten för den här skiten alltså. Spännande.

Lord help me, I can't change.

Jag har fortfarande min allergiska reaktion mot ingentinget (kanske den tekniska ensamheten, eller Grey's Anatomy?) men jag har antihistamin hemma som jag pillar på ibland, vilket är en gång för mycket för en tablett om dagen står det klart och tydligt.

På Victoriakliniken hade jag en intern med, hon var så bortkommen och trätt att jag nästan tyckte synd om henne. Läkaren var snäll dock, och förklarade saker och ting, som att tjocka ylletröjor kliar. Tack fru doktor.

Lyssnar på Free Bird av Lynyrd Skynyrd om och om igen, och fan den är smärtsamt fin. Fina saker och fina fina fiiina minnen säger jag. Galna tider. Ah... jag har inte så mycket att säga nu. Det händer inte så mycket. Träffar lite folk för sakens skull, men engagerar mig inte nämnvärt. Det är fina människor, visst är det så, men när de sitter där och berättar om sina allra fräschaste problem som de så innovativt delger mig och involverar mig i på något plan, ja då sitter jag där och funderar på om jag borde köpa mjölk, eller rasta katten osv. Det är alltså, slutsatsvis, så ointressant för mig just då att jag börjar inbilla mig att jag äger en katt, eller att jag skulle rasta en katt ifall jag ägt en sådan.

Men det var inte kontentan. Jag är ganska sur över min oidentifierbara allergi. Som för övrigt kan vara en virusinfektion, med tanke på de å så svullna halsmandlarna och den svaga antydan till feber som jag kanske upplevt. Ja, men man vet ju aldrig.

WHINE!!!...

Som vanligt alla dumma dagar så kramar jag ihjäl denna obekväma sanning med det mått av sentimentalitet som behövs. Det fungerar bra hittills, även om jag saknar Daniel och champagne av någon anledning. Hundra år sedan.

Imorgon är det konst, vi får väl se hur det går. Vill gärna vara smulan mer produktiv, eller faktiskt göra någonting alls. Det går inte så bra dock, men jag lovar att jag vill. Och det hade varit skönt att kunna gå upp i tid för en gångs skull. Men det är så svårt, och min kropp behöver sin sömn, men den vägrar att sova när det är mörkt.

Får kanske helt enkelt börja sova med ljuset tänt.